En Bamse med räksallad tack..

På grillkvällen upptäckte vi att ett av Eriks myggbett blivit större, och spritt sig så att det såg ut som ett stort eksem. Så dagen efter skjutsade Wun oss till Bang Niang, en liten ort norr om det som kallas Khao Lak City. Där fanns en bra läkare, som fixade salva och allergimedicin. Om det inte blev bättre skulle vi återkomma tre dagar senare... Det blev inte bättre, så vi åkte dit igen och Erik fick en spruta med kortison och antibiotika. Det tråkiga med hans utslag var att han inte fick bada på över en vecka, vilket gjorde att vi andra inte badade så mycket heller. En annan tråkig grej var att vi var tvungna att smörja kortisonsalva på dem morgon och kväll. Det gjorde nog väldigt ont, för Erik tvärvägrade, gömde sig, slog och sparkade för att slippa. Vi fick utveckla en strategi bestående av mutor. Glass, tecknat på tv, en Mentos, ananasdricka..

Vid stranden i Bang Niang kunde man äta lunch, och ta den där glassen som utlovades när doktorn skulle göra rent de ömma utslagen.


Man kunde även passa på att bada fötterna på stranden i Bang Niang. Praktiskt för den som inte får bada resten av kroppen..


Även lillayster gillade att doppa fötterna.

Sen lämnade vi Bang Niang och åkte in till Khao Lak City, där vi handlade lite förnödenheter, softade på ett kafé som tillhörde ett dykcenter, och som visade Hitta Nemo på en teve för Erik och serverade hyggligt kaffe och internet till Lena, så jag passade på att gå och klippa mig. Tog en kvart och kostade mindre än i Malmö..
På kvällen gick vi ner till ett ställe vid stranden för att äta middag. Det låg precis bredvid Fritidsresors skyddade svenskghetto Blue Village, och medan vi väntade på maten gick jag och Erik över dit för att smygkika på deras bisarra barnshow, som simultantolkades till finska av en hurtig tjej.


Jag är inte särskilt avundsjuk på de stackarna som stod i tjocka, varma dräkter i en halvtimme därnere. Kockarna på Blue Village såg också ut att tycka att det var lite märkligt att behöva stå och vänta på att Bamse och hans vänner skulle steppa av scenen till ungarnas glada tjut.


Erik tyckte förstås annorlunda. För honom var det kvällens höjdpunkt att få se sina serietidningshjältar på riktigt.


Underhållningen på Suwan Palms restaurang, där vi satt var ok. En trubadur slaktade Knocking on Heavens Door, Lemontree och ett gäng kända och bortglömda låtar.. Maten var okej, fast lite dyrare än uppe vid White Sands..