Vid stranden i Bang Niang kunde man äta lunch, och ta den där glassen som utlovades när doktorn skulle göra rent de ömma utslagen.

Man kunde även passa på att bada fötterna på stranden i Bang Niang. Praktiskt för den som inte får bada resten av kroppen..

Även lillayster gillade att doppa fötterna.

På kvällen gick vi ner till ett ställe vid stranden för att äta middag. Det låg precis bredvid Fritidsresors skyddade svenskghetto Blue Village, och medan vi väntade på maten gick jag och Erik över dit för att smygkika på deras bisarra barnshow, som simultantolkades till finska av en hurtig tjej.

Jag är inte särskilt avundsjuk på de stackarna som stod i tjocka, varma dräkter i en halvtimme därnere. Kockarna på Blue Village såg också ut att tycka att det var lite märkligt att behöva stå och vänta på att Bamse och hans vänner skulle steppa av scenen till ungarnas glada tjut.

Erik tyckte förstås annorlunda. För honom var det kvällens höjdpunkt att få se sina serietidningshjältar på riktigt.

Underhållningen på Suwan Palms restaurang, där vi satt var ok. En trubadur slaktade Knocking on Heavens Door, Lemontree och ett gäng kända och bortglömda låtar.. Maten var okej, fast lite dyrare än uppe vid White Sands..
No comments:
Post a Comment